Submit to FacebookSubmit to Google PlusSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

 

I början handlade det om att spara pengar. När scenografen och kostymdesignern Carmela Wager gjorde ett av sina första jobb för Nationaloperan, en uppsättning av Dido och Aeneas, använde hon sig av färdiga kostymer, utan att för den sakens skull sänka ribban.

– Jag tog en fantastisk uppsättning kostymer, svartvita kläder från 1600-talets Spanien som ursprungligen hade gjorts av min läromästare, Operans chefsscenograf Seppo Nurmimaa, för Don Carlos. Jag klippte upp dem, gjorde ett nytt pussel som jag sydde ihop. De kostymerna kostade inte mer än jobbet.

Återanvändning har med tiden blivit en del av Wagers filosofi som scenograf. Nyligen fick hon ett ettårigt arbetsstipendium från Kulturfonden för att hjälpa de finlandssvenska teatrarna, från institutionsteatrar till det fria fältet, att arbeta mer miljövänligt.

– Vid sidan av att jobba från premiär till premiär får teatrarna ett övergripande syfte att arbeta för, ett syfte som också gör att människor får känna sig viktiga på jobbet. Man känner sig mer värd för att man tagit hänsyn till det som kommer oss alla vid, det vill säga miljön, förklarar Carmela Wager.

Wager kommer att informera om och ge konkret handledning i hur teatrarna kan arbeta mer miljövänligt. Utgångspunkten är ett ökat samarbete mellan det fria fältet och institutionerna, och en av önskningarna är ett gemensamt scenografilopptorg, där man kan återanvända materialen. En grund har redan skapats i samarbete med teaterföreningen Reprum på Tavastvägen i Helsingfors.

– Jag vet själv hur det känns att jobba på en institutionsteater, stå och se på hur sådant som inte längre behövs blir till avfall, för att nästa dag stå med en liten grupp som varken har pengar eller lokaler och försöka skapa något, samtidigt som man tänker ”fasiken den där grejen som just hamnade bland soporna kunde vi ha använt!”.

Sverige föregångsland

Carmela Wager, som i två omgångar bott i Sverige i nästan tio år sammanlagt, har nu gjort studieresor till grannlandet där teatrarna ligger i framkant när det gäller hållbar utveckling.

– Hur man förhåller sig till en uppgift skiljer sig i våra länder. Ett tv-program som i Sverige hette ”Ingenting är omöjligt” kallades i Finland ”Mahdoton tehtävä” (ung. omöjligt uppdrag red. anm.).

Särskilt Göteborgsoperan har utmärkt sig för sitt arbete för miljön.

– På Göteborgsoperan jobbar man med hållbar utveckling redan på idéstadiet, det är inbyggt i allt. Man ska inte producera något som inte kan användas efteråt, antingen återanvändas eller återvinnas. Göteborgsoperan har kontakter med små teatrar i stan och överlåter delar av sina gamla scenografier till dem.

För en stor teater gäller det överlag att hålla energiförbrukningen nere, men också att få till stånd en vettig sopsortering, och ställa krav på leverantörer så att varorna de erbjuder är fria från gifter och transporteras enligt miljörekommendationerna.

– När man köper in kläder billigt kan de bära rester av arsenik, när de transporteras från sydliga länder be-sprutas transportmedlen med ämnen som kan krypa in i klädförpackningarna. Detsamma gäller trävaror som kan vara mögelbehandlade med gifter. Helst ska man köpa virke som inte behöver behandlas för att klara av att stå ute länge, vilket gynnar närproducenterna från vilka man kan hämta material enligt behov.

– Det kostar lite möda och omorganisering när det ska vara ekologiskt, men det är en bra investering. Slutligen handlar det om att försöka rädda världen ... Är det inte värt det?

Som scenograf har Carmela Wager också fått ändra sina vanor och metoder

– Jag älskar färgning och patinering, att få in ett uttryck i kläderna med hjälp av det. Det första jag fick göra mig av med var kemikalien kaliumpermanganat som får kläder att se gamla ut. Jag gick till apoteket och skulle köpa medlet, och försäljaren sade att jag i så fall måste skriva på ett dokument där jag intygar att jag handskas med avloppsvattnet på ett ändamålsenligt sätt eftersom kemikalien dödar fiskarna i vattendragen. ”Herregud!”, tänkte jag och lämnade medlet kvar på disken. Sedan dess har jag uppmanat folk att sluta använda det och i stället använda till exempel utspädd teatermålfärg eller utmana sig själva till att vara uppfinningsrika.

Hållbar utveckling håller att bli mer än ett moraliskt uttryck, enligt Wager.

– Det kommer att bidra till att det skapas nya material, produkter och tjänster, vilket påverkar estetiken. Miljömedvetenhet skärper sinnena också hos publiken som genom sin föreställningsförmåga ju i sista hand skapar teaterupplevelsen.

Kapitalism mot natur

Inspiration fick Carmela Wager på teaterfestivalen World Stage Design i Cardiff i fjol där temat var hållbar utveckling. Men också en vistelse i ekobyn Findhorn i Skottland, ett samhälle som levt energisnålt och ekologiskt sedan 30-talet, har påverkat henne starkt.

Kärleken till naturen härstammar emellertid från barndomens somrar i Bromarv dit pappa Leif Wager och mamma Eva Hemming – skådespelare respektive prima ballerina – tog familjen varje lov.

Isabella Rothberg
029 080 1381, Tämä sähköpostiosoite on suojattu spamboteilta. Tarvitset JavaScript-tuen nähdäksesi sen.

– Pappa fiskade jättemycket och skämtade om att han varit fisk i sitt tidigare liv, så intresserad var han av fisk. Så vi åt mycket fisk, plockade svamp och bär, och högg ved för bastun. Vi följde med de livscykler som ständigt pågår där bland växter och djur. Det är viktigt att barn får växa upp i kontakt med naturen och lära sig att respektera den.

– Problemet uppstår när man våldför sig på naturens lagar med lagar som människan konstruerat. I sin bok This Changes Everything. Capitalism vs. the Climate konstaterar författaren Naomi Klein att vi har två system som ställs mot varandra. Det kapitalistiska systemet, som innebär att man ska producera och konsumera mera och mera, krockar med det faktum att naturen saknar resurser för ett sådant system. Och naturens lagar kan inte ge vika.

”Tänk stort och smått”

En av Carmela Wagers drömmar är att skapa en helt ekologisk produktion.

– Att stolt kunna säga att det här är låga koldioxidutsläpp... Förhoppningsvis kommer jag att göra det en dag.

Men hon uppmanar alla att börja med små steg.

– Man ska inte ställa in sig på den perfekta världen, den perfekta utsläppsfria teatern, med detsamma. Man blir ju missmodig av mindre. Nej, krymp ner det och ta det steg för steg! Varje steg innebär en förbättring, en ensam myra gör ingen stack. Vi behövs alla. Min uppgift är att få folk att slå upp ögonen och stanna upp varje gång de ska göra något och fundera om det finns ett annat sätt att göra det på som skulle vara mer skonsam för miljön. Tänk efter före!

 

Website Security Test